Bo Kaspers

Igår avnjöt vi en konsert med Bo Kaspers orkester från första parkett. När man sitter sådär nära så kan man konstatera att det här är snubbar som bryr sig om vad de sätter på fötterna. Ja, de var överhuvudtaget väldigt snajsigt klädda allihop. Bo himself i röd t-shirt med Olof Palme på. En sån vill jag ha!
Förutom låtar från nya plattan Hund, så spelade de såklart också klassiker som Svårt att säga nej, Hon är så söt, Vi kommer aldrig att dö, Dansa på min grav, Ett & Noll, Allt ljus på mig. När man kommer med nytt så måste man väl stryka en del gammalt ur repertoaren, men jag saknade verkligen Puss, Det smartaste jag gjort och bästa bästa En jävel vid mitt öra.
Det var fjärde gången jag såg dem på konserthuset. Första, -98, var den absolut bästa. Men årets konsert kommer på en snubblande nära andra plats. Kul att de är tillbaka, pausen har gett dem en ny energi och nya plattan har ett par riktigt bra låtar. Även om de gamla klassikerna alltid kommer att vara bäst.

För att göra det här inlägget aningens sminkrelaterat så kan jag väl nämna att gårdagens mejk gick i svart, guld och rött. Jag tror jag har hittat det perfekta alternativet för oss som fegar lite när det gäller röda läppar. Ett första steg på vägen mot de där Dita-lipsen som jag hoppas att jag vågar mig på en dag. Mer om detta vid ett senare tillfälle.